Väljare och valda - några avtryck i valstatistiken

Ett sjunkande valdeltagande

Som tidigare nämnts införde Norge allmän och lika rösträtt 1913, vilket var något tidigare än Sverige där samma steg togs 1921. Om vi ser till perioden efter 1921 - då båda länderna har allmän rösträtt - varierar valdeltagandet i Sverige mellan 53,0 och 91,8 procent och i Norge mellan 67,9 och 85,4. I figur 1 redovisas valdeltagande vid val till riksdagen i Sverige och vid val till Stortinget i Norge under den nämnda perioden.

Före andra världskriget låg valdeltagandet på en högre nivå i Norge än i Sverige. Under 1920-talet låg det norska valdeltagandet kring 70 procent medan det i Sverige inte var mer än drygt hälften av de röstberättigade som röstade. Tendensen var dock stigande i båda länderna, och i det sista valet före ockupationen av Norge begav sig hela 84 procent av de röstberättigade till valurnorna. I Sverige hade valdeltagandet då stigit till nivåer kring 70 procent. Efter krigets slut låg valdeltagandet fortfarande på en hög nivå i båda länderna och det blev än högre. I Norge uppnåddes det hittills högsta valdeltagande vid 1965 års val då hela 85,4 procent utnyttjade sin röst. Valdeltagandet vid val till Stortinget har under perioden efter 1945 legat förhållandevis stadigt runt 80 procent, men vid Stortingsvalet 1993 sjönk det kraftigt i förhållande till föregående val 1989 - från 83,2 till 75,8 procent. Vid de val som sedan följt har valdeltagandet legat kvar på nivåer under 80 procent. Sett till de senaste årtiondena finns det en sjunkande tendens när det gäller det norska valdeltagandet, och valdeltagandet vid det senaste Stortingsvalet 2001 är några tiondelar lägre än 1965 och det lägsta sedan 1927. I Sverige uppnåddes det hittills högsta valdeltagandet 1976 då så många som 91,8 procent röstade. Sedan 1960-talet har valdeltagandet vid val till riksdagen varit högre än 80 procent och vid de fyra valen 1973-1982 till och med över 90 procent, men även i Sverige har valdeltagandet haft en vikande tendens under de senaste årtiondena. Vid det senaste riksdagsvalet 2002 hamnade det endast en tiondels procent över det symboliska 80-procentsstrecket.

Valdeltagandet kan ses som ett centralt mått på tillståndet för den representativa demokratin. Ett högt valdeltagande betraktas då som en indikator för hur legitimt det valda parlamentet och ytterst det politiska systemet är. även om vi ovan noterat ett sjunkande valdeltagande i både Norge och Sverige under de senaste årtiondena, så är detta fortfarande förhållandevis högt internationellt sett. Samtidigt bör det noteras att vad vi hittills studerat är valdeltagandet sett till hela väljarkåren. Det innebär att även om valdeltagandet sammantaget sett befinner sig på en hög nivå så kan det vara sämre ställt i vissa grupper än i andra. Det är därför av intresse att studera hur valdeltagandet ser ut i olika samhällsgrupper. För vissa grupper är det möjligt att jämföra Norge och Sverige, och om man ser närmare på det senaste valet till riksdagen och till Stortinget så går det att urskilja en liknande utveckling i båda länderna i det avseendet att valdeltagandet inte sjunker lika jämnt i alla grupper. Skillnader hittas såväl mellan olika åldersgrupper som mellan personer med olika härkomst. Vid riksdagsvalet 2002 var valdeltagandet bland förstagångsväljarna 70 procent, att jämföra med det totala valdeltagandet på 80 procent. Högst var valdeltagandet bland personer i åldern 65-69 år - 89 procent. I Stortingsvalet 2001 är denna skillnad ännu större. Knappt 56 procent av förstagångsväljarna utnyttjade sin rätt att rösta jämfört med ett totalt valdeltagande på 76 procent - en skillnad som uppgår till 20 procentenheter. Bland personer som var 60 år och äldre röstade hela 84 procent. Vidare kan det i både Norge och Sverige noteras ett betydligt lägre valdeltagande bland personer med utländsk bakgrund än bland övriga personer. I Stortingsvalet röstade endast 52 procent av dem med utländsk bakgrund, vilket är 23 procentenheter lägre än i väljarkåren totalt sett. Vid riksdagsvalet i Sverige röstade 67 procent i denna grupp i jämförelse med 80 procent i hela väljarkåren. Det finns således påtagliga skillnader i valdeltagande mellan olika samhällsgrupper, och dessa skillnader är mer accentuerade i Norge där valdeltagandet befinner sig på en lägre nivå.

ökad jämställdhet i parlamenten

Om vi övergår från att studera valdeltagandet till att se närmare på vilka som blivit valda, så kan det av figur 2 utläsas hur andelen kvinnliga och manliga ledamöter i det norska Stortinget och i den svenska riksdagen förändrats sedan 1921. Som framgår av diagrammet har andelen kvinnliga ledamöter i riksdagen med ett undantag ökat vid samtliga val sedan 1925. Undantaget inträffade i och med 1991 års val då andelen kvinnliga ledamöter sjönk från 38 till 33 procent. ökningen har varit kraftigast från början av 1970-talet fram till i dag. även i Norge har andelen kvinnliga ledamöter ökat sedan allmänna rösträttens införande och mest markant från 1970-talet. Valet till Stortinget år 1997 blev dock en tillbakagång i och med att andelen kvinnliga ledamöter sjönk från 39 till 36 procent, och den andelen höll sig kvar på ungefär samma nivå vid det senaste valet år 2001.

För att få en jämförelse med andra länder kan det nämnas att den genomsnittliga andelen kvinnliga parlamentsledamöter i EU:s 25 stater år 2004 uppgick till cirka 22 procent. De högsta andelarna återfinner vi i de nordiska länderna och allra främst i det avseendet ligger Sverige. Norge tillhör visserligen inte EU, men om så skulle vara fallet skulle även Norge tillhöra toppskicket när det gäller andel kvinnliga parlamentsledamöter. Ser vi till hela världen så ligger kvinnorepresentationen högre i de europeiska parlamenten än i övriga delar. Det är därför föga förvånande att om vi även tar med alla världens länder i beräkningen, så hör Sverige och Norge lika fullt till de länder som har högst andel kvinnliga parlamentsledamöter. Det förtjänar dock att nämnas att trots denna utveckling är det ändå så i både Norge och Sverige att andelen manliga ledamöter alltid varit högre än andelen kvinnliga ledamöter ända sedan den allmänna rösträtten infördes.

Historiskt sett starkt stöd för socialdemokratin

Från och med andra världskrigets slut och fram till dags dato har socialdemokraterna innehaft regeringsmakten i Sverige i över fyra femtedelar av tiden - figur 3 . Socialdemokraternas motsvarighet i Norge - Arbeiderpartiet - har haft regeringsmakten i över två tredjedelar av motsvarande tid. Med något enstaka undantag har det i samtliga av dessa fall varit fråga om minoritetsregeringar. Norge och Sverige utmärker sig i ett internationellt perspektiv både genom detta starka inflytande för socialdemokratin och genom den höga andelen minoritetsregeringar. Trots en lägre andel kvinnor bland de folkvalda är det bara i Norge man haft en kvinna som statsminister - dessutom i två omgångar (1981 och 1990-1996).

Som framgår av figur 4 så har Arbeiderpartiet haft ett vikande väljarstöd under senare tid. Det gäller i synnerhet 2001 års Stortingsval då partiet lockade endast 24,3 procent av väljarna, vilket kan jämföras med 35 procent i närmast föregående val. Det är det sämsta valresultat som partiet nått sedan 1920-talet, och det är därför kanske inte så förvånande att det också förlorade regeringsmakten samma år. även de svenska socialdemokraterna har haft historiskt sett låga valresultat vid några val under de senaste årtiondena. Vid valet 1998 fick partiet 36,4 procent av rösterna, vilket är det lägsta väljarstöd socialdemokraterna har fått sedan den allmänna rösträttens införande 1921. Trots detta historiskt sett låga valresultat lyckades partiet sitta kvar vid regeringsmakten, och vid riksdagsvalet 2002 ökade väljarstödet till 39,9 procent. Den kraftiga nedgång i väljarstöd som vi sett för Arbeiderpartiet kan vi således inte finna för socialdemokraterna i Sverige.

De kommande hundra åren

Som vi har kunnat se har de hundra år som gått sedan unionens upplösning kännetecknats av först stigande och därpå sjunkande valdeltagande i både Norge och Sverige. I båda länderna finns det också stora skillnader i valdeltagande mellan olika grupper i samhället. Samtidigt har andelen kvinnliga ledamöter i de båda parlamenten ökat, och sett ur ett internationellt perspektiv så är jämställdheten jämförelsevis hög i detta avseende. Det är dock fortfarande så att efter samtliga val hittills så har andelen män varit högre än andelen kvinnor i såväl riksdagen som Stortinget. Vidare har vi kunnat konstatera att både socialdemokraterna och Arbeiderpartiet innehaft regeringsmakten en stor del av de hundra år som gått. På senare tid har emellertid de båda partierna nått historiskt sett låga valresultat, och tydligast har nedgången varit för det norska Arbeiderpartiet. Sammantaget är likheterna mellan Norge och Sverige vad gäller de aspekter på demokratin som här berörts stora. Om de trender som här kunnat skönjas kommer att hålla i sig eller brytas och om likheterna mellan de båda länderna håller i sig återstår att se.